Städa upp livet lite / Internetpaus / Omstart

Jag har funderat på det här hela veckan, men jag kommer liksom inte för mig eftersom det känns som kanske nionde gången jag håller det här talet, och sjuttioelfte gången jag tar en bloggpaus. Och jag vill inte riktigt heller eftersom jag älskar bloggandet, alla era fantastiskt peppande och rara kommentarer ♥, fotograferandet och skrivandet, men jag tror jag måste.

De senaste åren har jag ägnat mig åt att längta, undra, sukta efter det jag inte har. Gnälla över det som aldrig blir. Befunnit mig i ett icke-liv. Min brist på pengar och bra jobb har jag alltid ursäktat med att mitt fabulösa kollektivliv och sociala liv åtminstone är kickass, men det har ju ändrats lite. Nu är jag ju liksom bara den där fattiga, tjocka tjejen som sitter inne varje fredagskväll med katten i knät, gråtandes med en bytta Ben & Jerrys i handen. Alltså, inget fel med det, men det känns lite gjort för min del nu. Jag är så jävla trött på mig själv. Trött på ickestrukturen, trött på att jag sumpar mängder med chanser, trött på att jag ledsnar och inte tar ansvar, trött på att vara fattig och trött och i konstant viloläge i livet.

Nu har jag ju fått flytten jag längtat efter. Vi har fått en lägenhet. Jag går en utbildning som äntligen kommer att göra mig till kulturtant. Kan ju inte ha bättre förutsättningar för att få livet som jag vill ha det nu. Så nu jävlar gäller det. 

Bloggen i sig är inget hinder för det, men det känns som att jag bara måste stänga av hela mig själv och starta om. Lite som när man är i en dålig relation - man vet att man borde lämna, men det är tryggt och det är svårt och det nya ovana suger. Fast jag är min egen dåliga relation, med mig själv. Jag tror första steget blir att koppla ner internet, ägna tid åt att organisera och strukturera mitt liv. Lista ut vem jag vill vara, vad jag vill göra och GÖRA det. Ägna tid åt mig, åt Jonas, åt nya bekantskaper, åt gamla, åt jobb och karriär. När jag får kläm på det, så kommer jag tillbaka. Och då kommer även en del förändringar att ske på bloggen, förhoppningsvis.

Åh, jag hoppas att ni är kvar tills dess! Ni får gärna följa mig på Bloglovin och Facebook, så ser ni direkt när det börjar hända saker igen. Och på Pinterest och Instagram finns jag alltid, om ni vill följa. Usch, det kommer att vara svårt att hålla sig borta. Men vi ses nog snart. Puss och kärlek på er.

Tralala lilla hårtuss

Jag funderar på att göra någonting som jag inte har vågat göra på riktigt sedan den Katastrofala Klippningen '99. Nämligen att klippa håret ganska kort. Allra helst med en mild permanent i, så blir ett enda stort burr av hår och lockar.

Men jag är så himla rädd att det ska bli som sist. Att jag bara känner mig som en mullig tonåring med tantfrisyr som bara önskar tillbaka sina längder varje vaken sekund. Vad tror ni? Yay eller nej? Bildkällorna hittar ni förresten här.

En första hälsning från nomadlivet

I måndags vaknade jag ur min jul- och nyårsdvala. Efter fyra timmars sömn, for jag upp som ett skott (läs: sengångare) vid ottan. Packade ner det sista, och började min resa från Norrköping till Göteborg.

Tre timmar tåg och en spårvagnsresa senare, stod jag i en stadsdel jag aldrig har varit i tidigare. Hämtade nycklarna till en urfin tvåa som jag och Jonas ska hyra tillfälligt i en månad, i väntan på någonting mer permanent.

Gick på årets första lektion och fick ganska mycket pepp inför nya delkursen. Älskar den där känslan av att man tror att man liksom vet ganska mycket, är medveten och upplyst, och sen BAM! så förklarar någon hur världen ligger till, med ett perspektiv man aldrig tidigare har tänkt på.

Tog en sväng på stan, ordnade lite ärenden och unnade mig potatis med månadens sista kronor. Mitt i Nordstan stod ett gäng fina människor med dreads och delade ut kramar alldeles gratis. Kanske dagens finaste.

Fast dagens bästa bästa bästa var ett litet mejl som damp ner i inkorgen. Vi har äntligen fått en lägenhet! En studentlägenhet, femton minuter från centrum. Två små rum där jag (och ja, Jonas kanske lite) får vara ensam och enväldig härskare över inredningen. Den första mars är det dags! Bra start på veckan.

En sista rundtur - Plåtbilar, glasburkar och svamp

HEJ SOLEN! ropade jag inombords för mig själv i fredags, och gjorde en liten inre dans.

Avskyr när det är kallt ute, men snö + sol är en fenomenal kombination.

Tog en liten promenad och köpte frukostfrallor. 

Kom tillbaka till vår lilla lilla lägenhet. Snart ska vi ju flytta härifrån! Inte för att vi riktigt har någon lägenhet att flytta till i Göteborg än, men sakerna måste ju packas ner och magasineras vilketsom. Vi tar en sista rundtur.

Finaste, kelsjukaste katten Frank, som ska bo hos en vän medan jag och Jonas lever som nomader i Göteborg den kommande tiden. 

En himla massa glasburkar och glasflaskor. Och svamp. Herreguh, vad mycket svamp vi har.

 

Sneda tavlor. Gilda-affischen fick Jonas av mig i inflyttningspresent för två år sedan, eftersom hans favoritfilm är Mulholland Drive. Sjukt långsökt referens.  

Min favorittalva hemma - Helena Bonham Carter, av Maria Ackerfors.

Klänningen som jag hade på nyår får hänga framme. Den gör sig bra mot den tunga, gröna sammetsgardinen.

Tygkorgar, picknickkorgar, svampkorgar och tjusiga böcker.

 Hattväska, ett gammalt backgammonspel i trä som vi släpade med hem från Paris, och en symaskinsväska som jag använder till mitt filmsmink.

 Eh, mer svamp. En drös med tidningar. Bogart.

En ny, urfin Ackerforstavla som Jonas fick i födelsedagspresent. En kalasbra illustratör och bloggare är avbildad - Ser ni vem det är?

På hyllan på väggen står alla möjliga småprylar, som Jonas gamla plåtbilar, en puffparfymflaska som jag köpte på Hallwylska Palatset, och illustrationerna som Tovelisa gjorde till Sockerdricka i hela magen.

Men nu ska allt packas ner och magasineras i väntan på ett nytt hem i Göteborg. Hoppas att det blir snart!

Ramlar ut i natten

Det finns ett sms jag brukar ta fram, som Jonas skickade till mig för evigheter sedan när vi hade det tufft med ekonomin ett tag. Nu när det är jobbigt med hela boendesituationen, så tar fram det när jag vill tänka på hur det ska bli sen, hur jag vill att det ska se ut när livet är stabilt igen.

"Längtar efter att ha kulturkvällar, festkvällar och skrivkvällar med dig. Sitta hemma och mysa eller gå på teater och evenemang. Ramla ut i natten halv- eller helfulla, prata, skratta, dansa." Så enkelt egentligen, men så svårt när livet känns upp-och-ner. Men snart är vi där, snart kan vi ramla ut i natten och bara vara glada igen.

Förresten! Sökandet efter tillfälligt boende i Göteborg gav resultat! Eller ja, vi har hittat en liten tvåa som vi kan hyra i två-tre veckor. Det är en bra start i alla fall, sen tar vi det därifrån. På måndag är jag tillbaka i Göteborg, tillbaka i skolan, tillbaka i någon slags verklighet. Sen får vi bara hoppas att vi får ett riktigt, eget boende så snart som möjligt. (Håll tummarna för oss?)

Ett litet vrå, för bara oss två

Nu är det ungefär åtta månader sedan jag och Jonas packade ner i princip allt vi ägde, ställde undan i ett par lånade förråd, sa hejdå till kollektivet på Kungsgatan och flyttade in i den pyttelilla andrahandstvåan på andra sidan stan i Norrköping. Jag längtar så mycket efter att hitta en lägenhet i Göteborg nu att jag nästan dör lite. Packa upp alla småprylar, böcker och ägodelar. Börja få ordning och liksom komma igång med vardagen på riktigt.

Vi är så himla himla nära att få en bostad i Göteborg nu, jag får erbjudanden om studentlägenheter hela tiden, men det alltid precis så att poängen inte räcker hela vägen. Det är en frustrerande mardröm, och om en vecka måste jag vara tillbaka i skolan. Om lite mer än två veckor måste vi flytta ut ur lägenheten i Norrköping. Ni kanske förstår ångestpaniken.

Alla andrahandsalternativ jag hittar är värdelösa. Kontrakt på bara ett halvår, får inte plats med egna möbler, får inte ta med katten, depositionsavgift på fler tusen, pendlingsavstånd på nästan en timme. Nej, jag hoppas in i det sista att vi får en studentlägenhet. Hoppas hoppas hoppas hoppas.

Jag har en tanke på att magasinera resterande av våra saker ett tag, bara packa en väska med det nödvändigaste och hyra ett rum i Göteborg, tillsammans med Jonas (och förhoppningsvis även katten), under en eller två månader medan vi fortsätter att leta efter någonting bättre. Tills vi kan flytta på riktigt.

Fina Göteborgsläsare, om ni har tips om ett litet rum vi kan hyra i någon månad eller två, hör jättegärna av er! Ni andra, håll tummarna för oss!

Unga fröken Karlssons favoriter: Gif

Tråklördag med lägenhetsångest och studieångest, usch. Ägnar lite tid åt någonting trevligare istället, som gif:ar!

#whatshouldwecallme piggar upp alla trista dagar.

#myfriendsaremarried beskriver precis hur jag känner inför att bli vuxen just nu.

Och, den allra bästa. De vackrast gif:ar jag någonsin sett, här.

#hälsohets och den sneda synen på vikt

Jag tänker på #hälsohets och Lady Dahmers olika inlägg. Jag tänker på inlägget jag själv skrev för några månader sedan.

Jag tänker på hur smal jag var i gymnasiet, hur det gick till på ett väldigt ohälsosamt sätt. Och hur tjock jag blev efter gymnasiet, hur det gick till på ett väldigt ohälsosamt sätt. Men att jag inte åt då, att jag förde dagbok över vad jag åt då, att jag antecknade pro-ana tips, att jag ljög om vad jag åt och kastade mat, skadade mig själv, frös med flit för att bränna kalorier och hatade mig själv då - det fick ingen att oroa sig över min kropp. Jag fick mest komplimanger för mina nyckelben.

Medan min övervikt, å andra sidan, engagerar både familj och vänner i hur jag ser ut. Alla är oroliga över min kropp. Vad min kropp innebär mot min hälsa, vad min kropp gör mot mitt självförtroende, vad min kropp gör mot mitt sexliv (jajamen, fler än en har frågat). Man har undrat om jag hatar mig själv, om jag äter för att jag är ledsen, eller om jag bara är lat. Man tar sig rätten att fråga om jag "försöker göra någonting åt övervikten" var och varannan gång vi ses.

Såhär är det. Min övervikt handlar det mest om att jag gillar mat. Massor. Och jag gillar onyttig mat. Det handlar mest om att jag inte tycker om att välja bort det som är gott, även om jag vet att kroppen kanske mår bättre av nått annat. Jag tycker om att röra på mig, men jag måste typ ha någon absurt peppig gympaperson som skriker åt mig vad jag ska göra, har oerhört svårt att motivera mig själv att anstränga mig. MEN. Utöver det så mår min kropp bra. Jo, faktiskt! Jag har kollat upp mina värden. Min kondition är oväntat bra, mitt blodsocker är bra, blodvärden bra, hjärtat starkt, bra syresättning i blodet. Jag skulle må bra av att få i mig mer järn, det var allt. Och jag är glad, för det mesta. Glad och peppad och jobbar aktivt med att tycka om mig själv, öka mitt självförtroende. Jag börjar bli mer och mer nöjd med den jag är, "trots" vikten.

Jag har mer och mer insett vad min hälsoresa borde handla om. Alltså, inte välja mat som jag blir smal av, utan välja mat som magen mår bra av, som jag får energi av och stärker mig. Det måste jag bli bättre på. Och röra på mig - för att må bra, få energi och bli stark.
Men vikten ska inte vara målet, vikten får inte bli kvittot på mitt välmående. Hur långt jag orkar gå, hur mycket jag orkar lyfta, energin i min kropp ska vara kvittot, resultatet att sikta på, belöningen. Resultatet kanske blir detsamma, men jag ska sluta hämta min belöning i vikten och midjemåttet. Även om jag skulle vara tjock resten av mitt liv - Hur min kropp känns, DET är viktigast. Håller ni med?

När vindarna viskar mitt namn

För en vecka sedan var det äntligen dags för nyår. Åh, vad jag hade längtat.

Det var nästan som att förbereda en liten festival. Vi var en handfull tappra själar som hade planerat och förberett tema, meny och inbjudningar via intensiv internet- och telefonkontakt, och under mellandagarna handlade vi mat, dekorationer och alkohol för våra tjugo-någonting gäster. Jag och Matilda slog något slags organisations-ocd-rekord i hur uppstyrda vi var, det är skönt att jobba med någon som är lika knäpp som en själv.

Men nu var det äntligen dags för fest! Gästerna kom, blev bjudna på bubbel och tilltugg och mingelyta.

Sen klingades det i glaset, vi satte oss till bords och förrätten serverades. Vi hade "orientaliskt" tema i år.

Jag och min Jonas.

Det hölls tal, såklart.

Vi håller alltid en massa tal, brukar bli minst tio stycken under kvällen. Särskilt sedan det vi för några år sedan insåg att det nästan bara var pojkarna i vänkretsen som höll tal varje år, och några av oss med tuttar och snippa bestämde oss för att också trotsa scenskräcken och ta lite plats. Sagt och gjort, nu är det ganska mycket jämnare könsfördelning mellan talarna. Det gillar vi!

Camilla, nyss hemkommen från julfirande i Tyskland.

Malin. Alltså, åh HÅRET.

Min lillebror var med i år också, himla roligt! Här i djup diskussion med Tommie.

Orientaliskt (så himla diffust och exotiserande egentligen, men jaja) på menyn. Mycket matinspiration från Indien blev det. 

Alltså, allt var så himla gott.

Och färgpaletten fantastiskt. Matchade dessutom bra till dekorationerna som gick i lila, guld och senapsgult. 

Vi fastnade på huvudrätten ganska länge.

Åt oss mätta, vilade lite och åt oss mätta en gång till.

Alltid lika stiliga Niklas.

Jag och Matilda tramsade oss, som sig bör efter det femte vinglaset.

Här demonstrerar jag min mest använda fotopose 2006: BD-popparen. (OBS! Har nu lagt på hyllan)

Aleksi.

Jonas.

Lillebror.

Många vilda, livliga diskussioner.

Tommie.

Matilda hade snickrat ihop kvällens finaste hårdekoration från ett gammalt julpynt. Var lite avundsjuk. 

Isak matchade dekorationen.

Nikolas.

Malin och kvällens toastmaster, Sara.

Erik skriver ner texten till "När vindarna viskar mitt namn" så att vi ska kunna sjunga allsång sen. Det har blivit en grej på våra fester, men jag fattar verkligen inte hur det gick till eftersom alla hatar låten något så innerligt. 

Mätt och glad.

Efterrätt och kaffe.

Strax innan tolvslaget ställde vi borden åt sidan och fixade dansgolv. Vi lekte ett knäppt ölspel som en gammal kompis har hittat på, som vi lekte när vi var typ sjutton. Sen rökte vi vattenpipa, åt ostbågar och fuldansade in det nya året på den kalla balkongen.

Fantastiskt var det, som alltid. Och det var mitt nyårsfirande!