I den lilla staden Örebro, där jag bor, pågår det hiskeligt många våldtäkter och säkerligen hela tiden. Intet nytt under solen, förutom att det just nu sker ute på gatorna. I gränder, i mörkret, på skolgårdar, i parker, i skymundan men ändå så öppet. Ni har säkert läst. Jag har läst. Och jag sätter mitt morgonkaffe (läs: mitt stora glas oboy) i halsen när jag läser rubrikerna som mer eller mindre lyder "STANNA HEMMA. GÅ. INTE. UT." som en spark i livmodern till alla flickor, kvinnor och tjejer. Det är så befängt och jag blir så arg. Nej, kära polisen, jag tänker inte stanna hemma.När vi flyttade ihop så fanns det få bostadsalternativ för fem ungdomar i tjugoårsåldern som ville bo ihop. Vi flyttade ut till ett typiskt "bråkområde" där vi nu har bott i tre år. Sedan dess har jag behövt inte bara försvara stadsdelen (som visade sig husera småbarnsfamiljer, pensionärer och ungdomar istället för gangsters och bankrånare) och försvara mina egna handlingar. Det finns nämligen fyra sätt att ta sig hit; med bil, med buss, med cykel eller till fots. Med de två sista alternativen kan man endast ta sig igenom den läskiga mörka skogen (med upplyst elljusspår) eller det gamla industriområdet. I nio av tio fall cyklar jag och då oftast ensam. Det valet har jag behövt försvara för nära vänner, nya vänner, arbetskollegor, mina och andras föräldrar samt släkt. Jag väljer helt enkelt det smidigaste och snabbaste sättet att ta mig hem på, men det är alltså fel. Jag får höra att det rätta sättet är innan det blir mörkt, att ta en taxi eller bussen eller att ringa om skjuts, att aldrig cykla ensam, att alltid ringa och fixa sällskap. Det är inte så att jag vägrar på pin kiv, jag tänker bara inte göra mitt liv så otroligt omständigt. Och. Det är en princip.
Det är nu de flesta brukar bli arga på riktigt. Princip? Är princip viktigare än att vara säker?
Ja. Det är det. Det är viktigare att jag få gå var jag vill, träffa vem jag vill, när jag vill, med valfri klädsel. Jag har sagt det så många gånger att jag nästan blir trött på mitt eget tjat, men det behövs sägas igen. Det är en princip, precis som att de flesta är överens om att mobbaren i skolan borde få flytta, inte de mobbade. Det är en princip för att det handlar om könsmaktordningen. Det är en princip för att jag borde enligt all statistik och historiebeskrivning vara mer rädd för männen jag bor med än de jag möter på gatan. Många vill gärna protestera. Så du vaccinerar dig inte? Så du har inte en försäkring på dina värdesaker? Och hur är sannolikheten att dina saker blir stulna eller går sönder? Jo. Men jag kan inte riktigt se likheten med att betala några kronor extra i månaden eller då och då, med att jag stannar hemma och lever i skräck. Särskilt inte när vaccin och försäkringar gäller alla oavsett kön, medan det andra inte gör det.
Så nej, jag tänker inte krångla till det. Jag skaffar pepparsprej när mina vänner och sambos av det manliga könet känner behovet av att göra detsamma. Så sluta skrämmas. Jag vill läsa "vi gör allt vi kan, lita på oss", jag vill höra "hit kan ni vända er om det skulle hända någonting, vi tar hand om er och sätter dit förövaren" och "fortsätt leva som vanligt, ingen kommer någonsin att lägga ansvaret på dig för någon annans hemska handlingar". Jag vill inte bli hotad till isolering och därmed få ansvaret över min egen olycka om jag inte tar hotet på allvar. Jag ska aldrig behöva ta ansvar över att jag blir våldtagen. Aldrig. Stanna inte hemma. Och läs Lisa Magnusson när ni får tid över.
4 kommentarer:
jag förstår vad du menar, och skulle vanligtvis hålla med dig. men, det här är ingen vanlig våldtäktsman utan någon extremt våldsam psykopat.
Känner man sig inte säker ska man naturligtvis göra allt man kan för att känna sig så säker som möjligt, varesig det innebär att stanna hemma eller ta sällskap med någon och ha de vassa nycklarna i beredskap. Men jag ifrågasätter snarare varför polis och media insisterar på att skrämmas och skrämmas och skrämmas när det är större sannolikhet att någon jag älskar gör precis samma sak mot mig som just denna man eller dessa män gör. Jag har all respekt för de som drabbats, jag vill inte på något sätt förminska vad de har upplevt, eller för den delen förminska känslorna hos den som känner sig rädd och faktiskt hellre vill stanna hemma. Ja, det här -är- hemskt, det är skitläskigt när man vet att någon med en agenda finns där ute som kan anfalla vem som helst när som helst. Men, någonstans, på en slags "teoretiskt nivå" känns det som att det kan göra mer skada än nytta att skrämma folk till att stanna hemma. Och jag tänker inte heller att polisen menar något annat än väl när de varnar och uppmanar, men det pekar på ett enormt samhällsproblem som syns så himla tydligt när sånthär händer. Budskapet från alla håll och kanter att det är du som offer som får stå för förövarens handlingar om du inte följer alla uppmaningar. Jag kanske inte menar allt jag skriver fullt så bokstavligt som bildligt heller, tankarna rör sig mer om hur det borde vara och inte hur det i praktiken alltid går att göra. Känner man sig rädd så ska man såklart inte gå ut bara för att bevisa en poäng om man inte vill det. Det är en man eller flera män som gör kvinnor illa, förmodligen bortom vad som någonsin går att reparera i både kropp och själ på ett sätt jag aldrig kan föreställa mig eller förstå. För dem finns det ingenting vettigt i det jag säger, de önskar säkert en miljon gånger om att de stannat hemma och önskar att alla andra gör det med. Egentligen gör jag det med. Jag vill bara att vi alla samlas och gömmer oss tills allt gått över, jag är vettskrämd. Men. Det jag försöker säga är, längs någon slags omskrivning, är att jag är trött på att det mobbade barnet lever i skräck och byter skola medan mobbaren får sitta kvar på sin trygga plats medan läraren uppmuntrar de andra barnen att bara göra som han säger och inte provocera. För det är enklast så.
Jag brukar oxå dra det där för min mamma när jag går hem själv, sent om kvällarna. Jag tänker inte leva mitt liv i skräck, det är inte värt det. Om jag ska leva så ska jag -leva-, inte anpassa mitt liv efter andras sjukdomar.
Precis. Det är svårt att känna att man gör annat än fel när man är ute ensam sena nätter då så gott som alla, samt media säger åt en man inte borde vara ute själv. Hur ska man då inte känna skuld när det väl händer något. Och det ska man ju ABSOLUT inte behöva göra.
Så himla bra skrivet. Jag blir så ledsen arg och upprörd.
Skicka en kommentar