Min politiska resa har gått en liten omväg. Jag har alltid varit mer bekräftelsesökande än bekväm och stolt, vilket gör att jag ofta lyssnar på andra innan jag bildar min egna åsikt. Jag har aldrig haft någon tydlig politisk förebild i mitt liv, har tagit intryck från alla möjliga håll; tyckt och känt många olika saker sedan jag kunde börja förstå politik. Jag har uttryckt mig som liberal, som anhängare av biologism, som humanist. Jag har kläckt alla klassiker i stil med "Feminist känns som ett så himla aggressivt ord, jag vill ju inte bah att alla tjejer bah tar över liksom", "Men jag gillar ju att klä mig kvinnligt", "Nej, varför ska staten blanda sig i vad jag gör med mina pengar" och favoriten "Meh, det är väl bara att skaffa ett bättre betalt jobb" (alternativt; bara att skaffa sig ett jobb överhuvudtaget). Det var väl aldrig riktigt starka åsikter åt något håll, mest slentrianmässiga kommentarer här och var. Jag tyckte mina nya kompisar i gymnasiet var så extrema som var med i ung vänster och pratade om socialism, det var ingenting för mig.
Bit för bit ändrades jag, återigen med intryck från flera olika håll. Men det här gången följde reflektioner, analyser, själasökning, ångest, skam och mer reflektioner. Nu, strax in på tjugotre år, börjar jag känna mig mer och mer bekväm i vad jag tycker om politiken, livet och människor.
Det är aldrig en specifik händelse, utan summan och resan. Flytten hemifrån och alla jobben jag inte kunde behålla gav mig till slut insikten om mitt ansvar över mitt eget liv. Alla förhållanden som tog slut fick mig att se allt hat, all ilska och all cynism jag bar på, som försatte mitt liv i ett konstant täcke av negativitet, som också spilldes över på andra. Flytten till kollektivet som lärde min fåniga stolthet, min egoism och självupptagenhet att släppa lite. Jag fick lära mig att kompromissa, dela med mig av både fysiskt och själsligt utrymme. Sjukdomar inom min närmsta familj och släkt har gett mig många sömnlösa och tårfyllda nätter med tankar om döden och livet. Det senare som också gett mig ett annat perspektiv om hur det är att vara vuxen; ibland måste man bara släppa egot och lägga bort sina egna önskemål en liten stund. Ibland är det helt enkelt så sjukt mycket viktigare att göra någon annan glad än mig själv. Jag kan nog räkna upp exempel i evigheter, men kontentan är att jag en dag fann mig själv lite mindre arg, lite mindre sur, lite mindre cynisk, lite mindre elak. Förhoppningsvis är det ingen vanföreställning, jag har mer kvar att jobba på, kommer alltid att ha egenskaper att jobba på, men hat har ingenting i ett hjärta att göra. Kärlek och förståelse är det finaste som finns.
För knappt ett år sedan eller så kallade jag mig socialist för första gången. Det var också första gången jag kallade mig själv för feminist utan att skämmas eller skruva på mig eller börja förklara mig. Nej, jag är feminist, sa jag stolt. Det hade helt plötsligt blivit självklart. Att hävda att man inte är feminist är för mig numer samma sak som att kalla sig rasist.
Strax efter denna insikt läste jag det underbara ämnet genusvetenskap och helt enkelt badade i böcker och artiklar om könsmaktstrukturer, postkolonialism och kapitalism. Allting blev fantastiskt komplext, och så mycket djupare än rosa mot blått. Och det fanns strukturer. Förtrycket mot kön sker strukturellt, förtrycket mot HBTQ-personer sker strukturellt, förtrycket mot invandrare, icke-svenskar och icke-kristna är strukturellt. Varesig det sker medvetet eller inte, finns det strukturer bakom allt. Negativa strukturer som måste motarbetas varje dag.
Ett praktexempel på hat och negativitet har vi naturligtvis dagens snackis - Sverigedemokraterna. Egentligen har jag inte så mycket att säga om politiken i sig, annat än att den inte har i en demokrati att göra. Men på tal om demokrati har jag idag läst en och annan kommentar om detta med att många i landet och de flesta politiker tar avstånd från partiet. Många ilskna röster pratar om att partierna beter sig odemokratiskt och att svenska folket faktiskt har talat. Jo. Men svenska folket har också trätt nylonstrumpor över sin tv-apparat, tyckt att kvinnlig rösträtt varit befängt och skickat Roger Pontare till Eurovision Song Contest. Svenska folket kan ha fel. Med detta absolut inte sagt att rösträtten ska bort eller att makthavarna får göra som bäst de vill, alla människor ska få komma till tals, och i en demokrati kan man omöjligt göra alla glada. Och så länge det aldrig kommer att existera en absolut sanning, måste människor göra vad de anser enligt deras verklighetsuppfattning är rätt. 5, 7 % av folket har sagt sitt, och det ska respekteras (vilket jag också tycker att det görs). De får sitta kvar så länge de är berättigade, de får sina mandat. Det finns ingenting som dock säger att andra partier måste enas med dem, lika lite som någon förväntar sig att underbara Schyman någonsin skulle enas med anti-feministen Hägglund om föräldraförsäkringen. Och det finns ingenting som säger att jag eller någon annan måste acceptera dessa människors åsikt som min egen, lika lite som de flesta tyskar i slutet av andra världskriget höll med de där få procenten om att etnisk utrensning var en supertoppen idé.
Och på tal om att majoriteten i mina ögon har fel. Jag hoppades på en röd seger med ett starkt Feministiskt Initiativ vid de rödgrönas sida. Att säga det högt känns nästan som att skriva er på näsan. Hur som helst. I politiken idag exciterar det, enligt min mening, inga människor utan endast en marknadsekonomi. I dagens politik är det tekniskt omöjligt att få rättvisa och jämlikhet, då hela systemet bygger på att starka skor sig på svaga, att de rika tar från de fattiga och ger till sig själva. Men det är svårt. Det är alltid svårt. För hur många skulle egentligen offra sin morgondusch, diskmaskinen och kalla dricksvatten varje dag för att förse någon annan mer behövande med sitt vatten? Ditt välmående baseras alltid på att någon annan har det sämre. Det är inte lätt att säga att man accepterar att få det sämre så någon annan får det bättre, varesig det gäller feminism, socialism eller sittplatser på en konsert. För att inte tala om hur svårt det är att bryta invanda mönster och att gå mot normen. Den kvinna vars högsta dröm inte är att skaffa barn, den som väljer ett yrke som är typiskt för det motsatta könet, den som väljer ett förhållande med två partners istället för en (eller ett öppet förhållande, eller inget förhållande!), den som väljer fel färg eller fel leksaker till barnen, dessa får minsann höra det till urleda. Det är inte lätt att gå mot normen. Jag skulle själv med all säkerhet protestera mot att få det sämre eller mot att tvingas gå ut min bekvämlighetszon, jag har svårt att leva som jag lär. Men det som känns rätt är inte alltid lätt.
Till er som jag har hört prata om det; Ja. Bidragsfusk må förekomma, men jag betalar hellre en slug soffpotatis för mycket än en kroniskt sjuk småbarnsförälder för lite. Hellre att jag betalar en slant extra av min lön så att vi alla har samma möjlighet att gå till läkaren, åka kollektivt och få en bra utbildning, istället för bara vissa.
Det känns som att det borde vara så självklart att om jag har det lite bättre så ska jag också kunna hjälpa de som har det sämre. I slutet ser jag hellre höga skatter än orättvisa. Och jag vill ändå föreställa mig att det är det som är rätt i slutändan. Hellre att alla har lagom än att vissa har allt, medan andra ingenting. Jag måste tro på att det är det som är rätt i slutändan. Jag måste tro på den ideologin som uppmuntrar till rättvisa och lika värde.
Det är inte alltid bekvämt, men ibland är det så sjukt mycket viktigare att göra någon annan glad än sig själv.
Huvudet snurrar och magen gör en himla massa ont idag. Ivrigt påhejad av en Lynch-fantast, kröp jag ner i sängen och bestämde mig för att äntligen ta tag i Mulholland Drive. Till en början var jag inte fullt så imponerad, men efter ett tag blir bilderna som flimmrar förbi som hypnos. Obehaglig på ett behagligt sätt, full av olösta frågor och förvirrade känslor. Nu ska jag se den igen tror jag.
I söndags var det dags igen, ut i skogen och filma. Lite kallare, lite tröttare, lite blåsigare. Själv kunde jag värma mig i bilen större delar av dagen, så mig var det inte ett dugg synd om - men det lilla teamet höll humöret upp. Särskilt skådespelarna som ska springa hit och dit, släpas över rötter och myrstackar, och göra om allt tio gånger på raken. Men se så glada alla är. Som Maria och Sune här. Man blir bara ännu gladare.
Sminkutrustning i skogen.
Maria ska filma själv med hennes karaktär släpas genom skogen, ur point-of-view perspektiv.
Det kommer bli en bra film i slutändan tror jag.
Vissa dagar försvinner i ett nafs, shwoop bara. Har filmat ute i skogen igen, köpt lite för mycket höstkläder, ätit långfrukost, tittat på film och pratat bort halva nätter. Igen, tack. Nu, tack.
Så var det dags för valvaka. På något sätt förstod man väl ändå hur det skulle gå, men man hoppades ju. In i det sista. Innan den stora besvikelsen bakade jag muffins, eller valkakor.
Matilda och Kajsa körde på ett symboliskt rött tema, och matchade varande väldigt fint.
Niklas var en av flera underbara som köpte ost, kex och vindruvor - den bästa umgängesmaten.
Dukat och klart.
Aleksi, Malin och Matilda redo i soffan.
Kajsa och Isaks mamma Lisa.
Två datorer och en tv, vi höll oss ganska uppdaterade i princip varje minut.
..men så småningom var man lite tom på hopp. Ingen röd seger, inget FI in i riksdagen, och SD fick tjugo mandat som de firade med hockeyramsor. 
Uppgivenhet, besvikelse, ilska. Usch. Jag säger som underbara niotillfem, "Skäms på alla er som gjorde så. Som röstade på Sverigedemokraterna. /.../ Försvinn bara, kom inte tillbaka hit, jag vill inte ha er här. Vill inte ha er på min blogg, i mitt hus, längs med gatorna, i mitt liv."
Så efter en liten tågresa hamnade jag i Göteborg och mötte upp med Elin och hennes syster Johanna. Vi har känt varandra sen vi föddes, så det är alltid lite fint att ses tycker jag. Nu har Elin flyttat in som inneboende i en ny lägenhet i centrala Göteborg, plus att det var dagen efter hennes födelsedag så det skulle såklart firas.
Vi var tokhungriga och småtrötta alla tre, så det blev lite snabbt ihopslängd pasta med pesto.
Johanna gör i ordning inför kvällen.
Sen blev det fest. Jag är lite blyg, så jag höll mig lite till Johanna och vinet i början, vilket var supermysigt. Efter ett tag hittade jag två tjejer som hade bott i närheten av där jag bodde när jag bodde utanför Stockholm som barn. Vi hade tydligen en del gemensamma bekanta, och ett tag höll jag på att glömma var i landet jag var.
Värdinnan själv.
När lägenheten inte längre räckte till promenerade vi ner på stan och tog oss in på Gretas och dansade oss sanslöst svettiga. Helt fantastiskt. Efter lite toblerone och fyra timmars sömn tog jag mig hem till Örebro igen och var hemma nästan precis tjugofyra timmar efter att jag åkt.
Kristian kom på den fina idén med att man borde ses och laga mat tillsammans och prata strunt. Så i torsdags samlades jag, Elma, Mikaela, Lena och Timmy hemma hos Kristian. Det blev spenatpaj, bönsallad och vitlöksbröd som alla mumsade i sig i ett nafs.
Sen kom vi på att vi ville ha efterrätt också, så medan vissa fixade glass fixade vi andra disken och kaffet. Timmy hittade HeMan-koppen och en mugg med rävar.
..och söta Elma hittade locket med sojaglass på. Mat och trevligt sällskap - finare än så blir det inte mitt i veckan.
Godmorgon. Klockan är strax efter sex på morgonen, och det är lördag. Jag ska iväg och jobba övertid på lilla myndigheten, sen är det iväg direkt med ett tåg till Göteborg och min kära vän Elin. Hos henne blir det födelsedags- och nyinflyttsfestligheter, och på söndagsmorgonen ska jag ta en buss hem igen, sen hamnar jag nästan direkt mitt i kollektivets valvaka. Men först ska jag försöka att inte väcka pojkarna här hemma med en morgonsmoothie.
Sådärja. Nu har jag röstat. Glöm för sjutton gubbar inte bort att rösta nu på söndag. Viktigt viktigt!
Jag är en ganska stökig person. Lite småstökig och småvimsig. Jag gillar när det är städat och organiserat, men trots det så ligger mina saker spridda över alla lediga ytor. Och nu även på jobbet. Hjälp. Vill ju också ha ett sött litet organiserat skrivbord med mappar och sånt.
Men nej. Träningskläder, halsduk, en sko, väska, kamerapåse, tre matlådor, värmekudde, fem vattenglas, apelsin. Hm.
Nu har jag en period när jag är uppbokad i princip hela tiden. För det mesta är det bara bra och roligt, men när det gått en vecka utan ordentlig sömn och vila blir jag lite utmattad. Efter jobbet igår cyklade jag bara hem, tog ett långt bad och vilade hela kvällen. Plockade lite smått, städade och lagade mat. Men framförallt fick jag samla kroppen och tankarna en stund. Andas, ett två tre. Nu är jag tillbaka, pepp pepp pepp!
Jag har varit i skogen hela helgen och filmat med ett filmteam. Och väldigt väldigt många myggor. Kortfilmen ska heta "Spring för Livet" och jag var där för att sminka ett litet sår.
Hej.
Min lillebror Linus. Lina och Linus heter vi, helt sant. Af Högpanna.
Herr skripta, herr fotograf och herr regissör iphonar i skogen.
Repetition före tagning.
Sen fick jag plocka fram min låda med smink.
Och göra ett sår som bara kommer synas lite på håll.
Sista dagen hade jag sovit knappt tre timmar, men var ganska glad och pigg ändå. Godmorgon!
Pilla pilla pilla inför närbilder. Pilla ännu mer.
..och jag har fortfarande färg kvar under naglarna. Hm. Det dumma vädret gjorde dock att vi inte hann klart, så nu blir det kanske en till filmhelg i slutet av september. Inte mig emot.
