Förra sommaren så spenderades merparten av tiden tillsammans med världens bästa lilla filmteam. Fina Sanna hade skrivit ett manus till en novellfilm som fick heta "Så ja, min älskling" där jag skulle vara med och fixa kläder och kostym. Filmen blev sen vald att visas på Göteborgs filmfestival i våras, vilket kändes hur häftigt som helst. Men det visste vi ju inte om medan vi jobbade. Då var vi bara ett glatt gäng som filmade i skogar och på ängar och vägar under sena sommarnätter. En av veckorna fick vi bo i en sommarstuga som vi filmade i och runtom.
Man myste på gräsmattan, läste tidningar, badade och spelade fia med knuff. Och åt körsbär.
En av kvällarna hade vi en fest på verandan, i väntan på soluppgången när vi skulle börja filma igen. Det spelades instrument och alla sjöng allt vad de orkade så djur och grannar skrämdes upp.
Vi hade råkat lägga vinet i frysen lite för länge och fick som resultat - vinglass! Vår fransman Mathieu och tillika ljudkille, var inte överförtjust i det hela med åt/drack ändå. På bilden är duktiga producenten Robin som däremot gillade vår misstagsuppfinning.
Annars var vi som sagt och for runt i skogen. Regissör/manusförfattare Sanna och hennes bror Sebastian som sköter foto.
..och på vägarna.
Ljudkille nummer två, Jocke, tar ljudet i rörelse.
Spring i skogen en sen sommarkväll.
Tamina sminkar Villiam, vars karaktär precis har kraschat med mopeden. Blod och sår och blåmärken blir det då.
Sanna är somrig och fin och springer och rekar.
Sen spenderades en del frusna timmar på ängar.
Villiam och Maria (som också var med i Spring för livet, det senaste filmprojektet jag var med på) var jätteduktiga och fina hela tiden. Nu när vintern snart smyger sig på känns det fint att sitta och titta på de här bilderna. Några av dem är tagna av mig, med de som är lite extra fina är tagna av en väldigt duktig Per Larsson (som förhoppningsvis skaffar en hemsida man kan länka till en vacker dag). Men nu ska jag ut i kylan istället. Och drömlängta hela dagen till nästa sommar.
Överlag är jag positivt inställd till att vi alla ska flytta, känns kul att göra någonting nytt. Men, det är klart, det finns ju en del mindre roliga sidor också. En av de sakerna jag kommer att sakna allra allra mest när vi flyttar isär, är nog det där med att bara kunna knacka på hos Malin när jag blir lite sällskapssjuk. Eller att sitta i köket medan någon annan lagar mat och bara prata om ingenting. Här om dagen satt jag inne på Malins rum, hon skrev på sitt CV, jag skrev på en text och väntade på telefonsamtal. Behövs inte mycket mer än så. Då och då kommenterar man någonting, frågar en fråga eller bubblar upp i en knasig diskussion. Det är så fint, bland det bästa jag vet. Jag hoppas jag får bo i kollektiv igen för det är hur bra som helst ibland.
Apropå ingenting: Att ha komplex när man är tjej ses som nästan obligatoriskt. Eller nej, det är liksom obligatoriskt för alla kön, åldrar, etniciteter, klasser och familjesituationer. Så glöm det jag skrev, vi börjar om. Jag har komplex som jag kan tänka mig att de flesta delar, mer eller mindre. Jag har komplex över att inte vara tillräckligt rolig, över att inte vara tillräckligt feminin, att vara för feminin. Komplex över att jag sårar människor, att jag låter människor köra över mig. Jag avskyr min kropp och allt allt allt som har att göra med den. Komplex över att ha fel kläder, fel inredning, över att svettas efter cykelturen, att jag gillar sötsaker och fet mat, att jag inte kan hjula. Över att vara för ytlig, inte vara ett naturbarn, att inte ha fint hår, att inte kunna spela instrument, att inte ha någon riktig talang. Komplex över att jag är blyg, över att jag tar för mycket utrymme, över min attityd, över min personlighet. Komplex över det mesta. Nästan allt.
Men det allra värsta, det jag skäms över allra mest, är att vara dum. Korkad. Ha ett bristande intellekt. Inte förstå. Att inte hänga med, säga fel sak, missförstå, ja - att vara dum. Vilket gör att jag avstår från vissa diskussioner, drar mig för att studera, inte vill spela sällskapsspel, väntar tills alla andra har pratat så jag vet vad som är okej att säga. Det är så mycket man missar när man bara sitter i ett hörn och skäms. Och när jag sen pratar eller skriver eller spelar visar det sig att det inte var så farligt, att det gick helt okej. Ja, jag missar poängen ibland. Ja, jag är fortfarande kass på universitetstermer och matematik. Ibland måste jag googla orden du använder. Ibland får jag skämmas. Men.
Det finns ingenting dummare eller mer korkat än att inte tycka om sig själv. Så. Jag ska väl börja
där helt enkelt. Det är dumt att vara dum.
Igår upptäckte jag att min ena halsmandel hade dubblat i storlek och värkte som jag vet inte vad. Idag gör det om möjligt ännu mer ont, särskilt när jag sväljer. I övrigt mår jag finfint - har inga andra symptom, ingen feber eller snuva. Bara himla ont i ena halsmandeln. Så jag ligger i min säng och tycker synd om mig själv och känner mig sjuk ändå. Och tittar på bilderna från när vi lagade mat i måndags och önskar att jag vågade äta.
Nu blundar vi alla riktigt hårt och håller tummarna för att jag blir frisk ögonabums och slipper hela halsflusscirkusen, det vore fint tack. Fram med ingefära, honung och varm vatten!
