Om något slags familjeportätt

 Emelie ska skriva ett litet hemma-hos-reportage om kollektivet, och tyckte att vi skulle passa på att ta lite gruppbilder. Strike a pose!

 Såhär ser då alltså vårt lilla kollektiv ut! Den stiliga killen i blått är min pojkvän Jonas, sen är det jag i mitten och Tove i rött. På golvet sitter vår nya kollektivsambo Emelie och Toves lillasyster (och vår inneboende) Lotta. Vi försökte få med katten Frank på bild också, men han var inte riktigt på sitt vouge-humör.

Nästa projekt blir helt klart en gruppbild med jultema - på det där eleganta amerikanska sättet, ni vet.

Om slutspurten

Imorgon, lördag, har vår film äntligen premiär! Vår film ska visas tillsammans med tre andra kortfilmer inför över 200 åskådare i publiken - känns underbart.

Vi, eller egentligen mest Jonas, sitter och kämpar in i det sista för att hinna klart med allt. Programmet vi klipper i har strulat några gånger, och när vi skulle lägga på den färdiga ljudfilen så var den tyvärr oanvändbar och måste göras om. 

Så vissa dagar känns det verkligen bara precis såhär - en enda stor suck. Men. Det är så förbaskat underbart roligt att få göra film, att ha kreativa människor i sin omgivning och att dessutom få visa upp sin film för en publik. Motgångarna till trots, den lilla räkmacka vi råkade glida in på som gav oss möjlighet att få göra det här, är typ det bästa någonsin. Nu är det bara slutspurten kvar, heja oss!

Om ett kungligt kollektiv

I kollektivet där jag bor tillsammans med min Jonas och nya vännen Tove så har det precis flyttat in en tjej som heter Emelie. Hon är nyinflyttad i Norrköping precis som jag, men hon är en aning mer företagsam än vad jag är. Och nu ska hon skriva ett litet hemma-hos-reportage om vårt kollektiv för lokaltidningen! Jag fick äran att ta lite bilder, så nu ska ni få kika på vår lägenhet.

Såhär ser vår annars väldigt stökiga hall ut. Inget ljus i världen kan leta sig hit, så den är inte så fotogenisk tyvärr.

Trots att vi rensat nyligen, är alltid proppfullt med skor, halsdukar, jackor och baskrar här. Lite stökigt, men mest mysigt och hemtrevligt tycker jag.

Det första man ser från hallen är det mysiga köket. Här sitter vi ofta - pratar, äter, lagar mat, spelar spel och sånt.

En lite lustig ska med kollektivet är att det liksom har gått lite i arv. Ingen vet riktigt hur länge det har varit ett kollektiv, eller ens vilka som flyttade in först. Jag har ju bott här ett halvår, Tove i ungefär tre år och Jonas flyttade hit i somras. Det vi har kunnat luska fram är att det har varit ett kollektivt boende i minst åtta år i alla fall. Minst. Det är nästan så att man vill "släktforska" lite.

Vår livsviktiga whiteboardtavla som talar om vem som ska städa vad, vad vi ska prata om på nästa husmöte, vad de olika räkningarna hamnat på varje månad och annat som kan vara bra att veta. Och kylskåpet som är fullt med underbart trams som man blir glad av.

När man är fyra vuxna personer i ett hushåll utan diskmaskin så är det sällan vi har ett tomt diskställ. Men då ser man å andra sidan vårt fina porslin hela tiden istället.

Tappra växter i fönstret, och min favoritplansch ovanför kökssoffan.

Innan man kommer in i vardagsrummet så har vi någon slags blandning mellan hall och vardagsrum, ett mellanrum kan man nog säga. Här ska bli en ordentlig läshörna någon gång i framtiden. Men schäslong, läslampa, ett litet bord för tekoppen och en spinnande katt som bara vill gosa.

En fin öppen spis har vi också! Vi vågar inte riktigt elda i den, men det är en perfekt plats för ljuslyktor och ostämda instrument.

En av de bästa sakerna med den här lägenheten enligt mig, är dörrarna som går mellan mitt och Jonas rum. Så himla perfekt när man är ihop och bor i kollektiv tillsammans - ett varsitt rum med en varsin dörr och en dörr som går mellan våra rum. Som en liten lägenhet i lägenheten.

Och här inne bor jag.

Min lilla kreativa hörna med mina favoritmöbler. Skrivbordet, stolen, sidbordet och korgen är alla loppisfynd, och lampan har jag fått av min vän Matilda.

Min klädhörna med klädställning istället för garderob, mannekängen från ett konkursbo och byrån från en loppis i Värmland.

..och soffan som Jonas överraskade mig med en dag, som jag inte kan sluta tjata om. Bästa presenten någonsin tror jag.

Och här är vardagsrummet! Här huserar även vår fina inneboende Lotta ett litet tag. Man kan dessutom tjuvkika på mitt rum litegrann genom dörrarna om man vill. Och så ser kollektivet ut ungefär!

Om glitter och bubbel och pang!

Det känns som att det borde ligga närmare till hands att börja längta efter julen nu, i mitten av november. Men jag ser allra mest fram mot nyår!

 Jag och mina vänner har nämligen en tradition sedan flera år tillbaka. Vi samlas allihopa för att äta en trerättersmiddag och kalasa ihop, och vi är alltid ett himla stort gäng. Mellan trettio och fyrtio personer brukar vi bli som myser och trängs.

Så vi planerar ett par månader i förväg. Dukar fint med långbord hemma hos den vi får plats hos.

 Vi klär oss fina.

 Oftast har vi ett litet tema, som black & white eller glitter & glamour.

 Vi som styr upp hela kalaset turas om att servera och plocka undan, resten av tiden dricker vi vin, äter god mat och pratar pratar pratar om allt.

Och det hålls alltid en massa tal, vi har blivit några riktiga hejjare på det skulle jag säga. Det brukar bli sju, kanske tio tal under kvällen, och minst en skål i kvarten!

 Nu ska vi börja planera årets fest, och åh jag är så pirrig och pepp.

I nästa liv ska jag bannemig bli en såndär flådig, excentrisk festfixare for real.

Om de där få timmarna

Jag ligger just nu i min säng och småsurar lite över att mörkret kryper på så snabbt. Jag behöver löjliga mängder dagsljus för att fungera bra, om ens alls. Längtar nästan så det värker efter sol, picknick i parken, bad i sjön och fötter på varma bergsstenar. Imorgon ska jag vara uppe med tuppen och suga i mig så mycket dagsljus som möjligt, och inte känna att dagen är slut redan klockan fyra.

Om de dödas fest

 Hemma hos Tamina och Malin i Stockholm pysslades det för fullt i helgen som var.

 Vi skulle gå på De Dödas Fest, och då vill man ju gärna piffa till sig lite. Min sminkning bestod av en gnuggis på hakan. Attans tidsbrist.

 Min Jonas fick en arg döskallemask som Tamina gjorde.

Och Malin slog in sin mask i spets, så hon kunde matcha sin blus. Himla fina var vi allihopa. Från Tamina och Malin gick vi tvärs över gatan för att förfesta lite.

 Vilket innebar att äta slut på chips, välta drinkar och prata om Taminas finfina mask.

 Och att dansa dansa dansa.

 Förfestade och klara for vi in mot stan. Väl inne kunde man dansa, dricka vin och skriva sin egen dödsannons. Det vanliga, ni vet.

 Men vidskeplig som jag är, lät jag bli.

Men åh, det var en himla fin kväll alltså - folk man tycker om, dans, vin och midnattsmat på övernattningsgolvet med min favoritkille framför en dålig serie. Underbart.

Om en disig morgon under pilträden

 Tidigt på helgdagsmorgonen steg jag upp i Stockholm, rafsade ihop håret till något slags skatbo, virade in mig i en halsduk och tog spårvagnen till Waldemarsudde.

 Vi skulle spela in den där filmen där jag jobbar som kostymör.

 I fina Rosendals Trädgård dessutom. Älskar när man får jobba och vara ute på något fint ställe dessutom.

 Min lilla packning fick följa med, för efter inspelningen skulle det vara raka vägen hem till Norrköping igen.

 Ahmed, filmens regissör, skulle också spela en biroll. Men först, kaffe!

 Sedan var det full fart. Repa, filma, titta, repa, film, titta.

 Tror att det hela kan bli ganska fint faktiskt.

 Ahmed diskuterar med teamet. I filmen pratas det på somaliska, och i teamet pratades hela tiden en härlig blandning av svenska, somaliska och engelska.

Till slut fick jag kramas och vinka hejdå och bege mig hemåt igen. Riktigt roligt var det, och utmanande. Min intensiva helg kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt.